VakO 2325:2024

Frågan om huruvida arbetstagarens underlåtenhet att redovisa löneinkomst i sin beskattning eller att rätta den förhandsifyllda skattedeklarationen påvisar att det är frågan om ett i 8 § 1 mom. 1 punkten i lönegarantilagen avsett arrangemang för att få betalning enligt lönegarantin.

I rättspraxis gällande lönegarantilagen har det för att bevilja lönegaranti kunnat krävas att det anställningsförhållande som berättigar till lönegaranti inte bara ska vara privaträttsligt giltigt utan även i övrigt rättsligt klanderfritt. Kravet på anställningsförhållandets rättsliga klanderfrihet kan dock inte tolkas så att enbart underlåtenhet att betala skatt som följer av anställningsförhållandet kan utgöra skäl att förneka arbetstagarens rätt till lönegaranti.

Enbart arbetstagarens eventuella försummelse att rätta eller komplettera uppgifterna i den förhandsifyllda skattedeklarationen kunde inte anses utgöra ett bevis på att den av arbetstagaren enligt lönegarantin sökta fordran grundar sig på ett i 8 § 1 mom. 1 punkten i lönegarantilagen avsett avtal eller ett arrangemang som uppenbart har ingåtts eller vidtagits i syfte att få betalning enligt lönegarantin. Inte heller var det enbart på den grund att arbetsgivaren inte hade redovisat löner till Skatteförvaltningen möjligt att fastställa att det utbetalats så kallad svart lön i det aktuella fallet. A:s lönegarantiansökan borde därför inte ha avslagits som ett i 8 § 1 mom. 1 punkten i lönegarantilagen avsett avtal eller arrangemang för att få betalning enligt lönegarantin.

​Finlex-referat på finska​