Försäkringsdomstolen - specialdomstolen för frågor om social trygghet

A hade haft bestämmanderätt över två företag, F Ab och T Ab. Arbetstagare som hyrts från F Ab till T Ab var försäkrade enligt lagen om pension för arbetstagare (APL) i F Ab:s arbetspensionsförsäkring och F Ab hade betalat in arbetspensionsförsäkringsavgifterna. Vid en skattegranskning hade F Ab:s affärsverksamhet inte ansetts utgöra självständig verklig affärsverksamhet och hovrätten hade ansett i ett bokförings- och skattebedrägerimål att T Ab hade varit den verkliga arbetsgivaren. A hade hänvisat till hovrättens beslut och yrkat att de betalda arbetspensionsförsäkringsavgifterna skulle återbetalas, att pensionsförsäkring skulle tecknas retroaktivt i en annan pensionsanstalt och som arbetsgivare tecknas det i konkurstillstånd försatta T Ab. Försäkringsdomstolen förkastade besvären och konstaterade att frågan om vilken av arbetsgivarna som hade lagstadgad skyldighet att ordna arbetspensionsskydd inte hade avgjorts i hovrättens beslut. Rättskraften av hovrättens beslut kunde inte anses utgöra hinder för att ge ett avgörande om försäkringsskyldig arbetsgivare enligt APL som avvek från hovrättens givna dom i brottmålet.

Försäkringsdomstolen ansåg att en medlem i besvärsnämnden för social trygghet som deltagit i avgörandet av ett besvärsärende gällande sjukpension enligt folkpensionslagen inte var jävig, trots att B var medlem i Folkpensionsanstaltens pensionsförsäkringsdelegation samtidigt som B som medlem i besvärsnämnden för social trygghet deltagit i avgörandet av ändringssökandens ärende gällande sjukpension.

Med beaktande av unionens rättspraxis gällande begreppet och ställningen för arbetstagare ansåg försäkringsdomstolen att A:s make, som varit anställd på heltid i Finland, skulle betraktas som arbetstagare som avses i artikel 18 och 45 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF), trots att den huvudsakliga grunden för makens vistelse i landet kunde anses vara studier för avläggande av doktorsexamen. Därför var bestämmelserna i lagen om studiestöd för finska medborgare tillämpliga på A på basis av ställningen för EU-arbetstagares familjemedlemmar.

Folkpensionsanstalten hade beviljat A krävande medicinsk rehabilitering. Försäkringsdomstolen ansåg att A:s rättsskydd kräver att Folkpensionsanstalten i rehabiliteringsärendet meddelar A ett beslut också om den serviceproducent som tillhandahåller den krävande medicinska rehabiliteringen och att A kan få detta beslut prövat av ett oberoende rättsskipningsorgan.

Enligt 25 § 1 momentet i brottsskadelagen ska ersättning sökas skriftligen inom tre år efter det att en lagakraftvunnen dom meddelats i ersättningsärendet eller, om ärendet inte har behandlats vid domstol, inom tio år efter det att brottet begicks. Av särskilda skäl kan ersättning även sökas senare. A hade utsatts för misshandel och olaga hot. Tingsrätten dömde 28.10.2015 gärningsmannen till straff och ålade gärningsmannen att betala ersättning till A. Genom sitt beslut 4.3.2016 beviljade hovrätten inte tillstånd till fortsatt handläggning. A hade sökt ersättning enligt brottsskadelagen 1.3.2019. Försäkringsdomstolen ansåg att den senaste lagakraftvunna domen i A:s ersättningsärende var tingsrättens dom 28.10.2015, och att A:s ansökan om ersättning 1.3.2019 hade lämnats in efter den tidsfrist om vilken föreskrivs i 25 § i brottsskadelagen. I ärendet hade det inte framkommit några sådana särskilda skäl som avses i lagen enligt vilka ersättning kunde ha sökts senare.