Försäkringsdomstolen - specialdomstolen för frågor om social trygghet

Med beaktande av unionens rättspraxis gällande begreppet och ställningen för arbetstagare ansåg försäkringsdomstolen att A:s make, som varit anställd på heltid i Finland, skulle betraktas som arbetstagare som avses i artikel 18 och 45 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF), trots att den huvudsakliga grunden för makens vistelse i landet kunde anses vara studier för avläggande av doktorsexamen. Därför var bestämmelserna i lagen om studiestöd för finska medborgare tillämpliga på A på basis av ställningen för EU-arbetstagares familjemedlemmar.

Folkpensionsanstalten hade beviljat A krävande medicinsk rehabilitering. Försäkringsdomstolen ansåg att A:s rättsskydd kräver att Folkpensionsanstalten i rehabiliteringsärendet meddelar A ett beslut också om den serviceproducent som tillhandahåller den krävande medicinska rehabiliteringen och att A kan få detta beslut prövat av ett oberoende rättsskipningsorgan.

Enligt 25 § 1 momentet i brottsskadelagen ska ersättning sökas skriftligen inom tre år efter det att en lagakraftvunnen dom meddelats i ersättningsärendet eller, om ärendet inte har behandlats vid domstol, inom tio år efter det att brottet begicks. Av särskilda skäl kan ersättning även sökas senare. A hade utsatts för misshandel och olaga hot. Tingsrätten dömde 28.10.2015 gärningsmannen till straff och ålade gärningsmannen att betala ersättning till A. Genom sitt beslut 4.3.2016 beviljade hovrätten inte tillstånd till fortsatt handläggning. A hade sökt ersättning enligt brottsskadelagen 1.3.2019. Försäkringsdomstolen ansåg att den senaste lagakraftvunna domen i A:s ersättningsärende var tingsrättens dom 28.10.2015, och att A:s ansökan om ersättning 1.3.2019 hade lämnats in efter den tidsfrist om vilken föreskrivs i 25 § i brottsskadelagen. I ärendet hade det inte framkommit några sådana särskilda skäl som avses i lagen enligt vilka ersättning kunde ha sökts senare.

A råkade ut för ett olycksfall på fritiden. Varken A eller A:s arbetsgivare hade ansökt om dagpenning på basis av sjukförsäkringslagen. På grund av detta hade inte A:s rätt till dagpenning på basis av sjukförsäkringslagen avgjorts genom Folkpensionsanstaltens beslut. Försäkringsdomstolen fann att försäkringsanstalten har kunnat göra ett kalkylerat avdrag baserat på 202 § 1 momentet i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar på den dagpenning som den beviljade A på grundval av en fritidsförsäkring.

I ärendet avgjordes frågan om lagen om pension för arbetstagare eller lagen om pension för företagare skulle tillämpas gällande B:s verksamhet i A Ab. Arbetstjänster som B hade utfört till A Ab hade fakturerats genom firma C. Vid skattegranskning hade den egentliga näringsverksamhet som firma C idkat ansetts utgöra skönhetsvård. Det faktum att firma C hade sålt färdtjänster utförda av B ansågs inte svara sakens egentliga natur och syftemål. Den ersättning som A Ab hade betalat till B betraktades som i lagen om förskottsbörd avsedd lön. B ansågs utfört tjänster som närmast rörde transporter och underhåll av inventarier med fordon som ägdes av A Ab enligt dess behov och givna instruktioner. B hade handlat mot vederlag för A Ab:s räkning och B ansågs inte ha haft någon företagarrisk, som är central för företagsverksamhet. Försäkringsdomstolen ansåg i en helhetsbedömning av den i ärendet företedda utredningen att det hade varit fråga om arbete som skett i anställningsförhållande. Således skulle lagen om arbetstagare tillämpas för B:s verksamhet i A Ab. A Ab:s besvär förkastades.