Försäkringsdomstolen - specialdomstolen för frågor om social trygghet

I lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar ingår ingen övergångsbestämmelse om att frivilliga försäkringar enligt lagen om olycksfallsförsäkring fortgår efter att lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar har trätt i kraft 1.1.2016. Försäkringsdomstolen ansåg att den försäkrades olycksfallsförsäkring för företagare enligt lagen om olycksfallsförsäkring var en skild försäkring i förhållande till de frivilliga försäkringarna för arbetstiden och för fritiden enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. De senare försäkringarna hade börjat gälla från 1.1.2016. Den frivilliga olyckfallsförsäkringen för företagare enligt lagen om olycksfallsförsäkring som den försäkrade hade haft från 1.1.2012, hade således upphört att gälla 31.12.2015 då lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar hade trätt i kraft 1.1.2016.

Den försäkrade hade från år 1997 haft en giltig frivillig olycksfallsförsäkring för företagare i en annan försäkringsanstalt. Försäkringsdomstolen ansåg att försäkringsanstalten inte hade rätt att 28.3.2017 avsluta den försäkrades försäkring enligt lagen om olycksfallsförsäkring retroaktivt från 1.1.2012, eftersom försäkringen hade upphört att gälla och enligt de tillämpade försäkringsvillkoren kan en försäkring som är i kraft återkallas retroaktvit från och med den dag den börjat gälla. Försäkringsanstalten hade inte heller rätt att avsluta försäkringarna enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar från 31.12.2015, eftersom det inte i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar eller i de tillämpade försäkringsvillkoren har bestämts att det är möjligt att återkalla försäkringar retroaktivt.

A hade tagit emot arbete utanför sin pendlingsregion. A:s arbetsavtal hade sagts upp inom tre månader från det att anställningsförhållandet inleddes, det vill säga i en situation då A skulle ha haft en i lagen om utkomstskydd för arbetslösa 2a kapitlet 3 § 1 punkten avsedd giltig orsak att lämna sitt arbete utan någon särskild orsak. Försäkringsdomstolen fann att trots att ordalydelsen i nämnda bestämmelse i lagen om utkomstskydd för arbetslösa endast gäller lämnande av arbete, kan den därav framgående principen också tillämpas då arbetsgivaren har sagt upp arbetsavtalet under sådana omständigheter som beskrivs i bestämmelsen. På denna grund skulle A:s anställningsförhållandes upphörande anses ha berott på en i lagen om utkomstskydd för arbetslösa avsedd giltig orsak och därför borde A inte påläggas tidsfrist utan ersättningar.

I ärendet avgjordes en fråga om den försäkringsskyldiga parten i enlighet med lagen om pension för arbetstagare. A ansåg att X Ab och Y Ab varit i arbetsgivarställning, men de ansågs som faktureringsbolag och situationen som en så kallad namnhyrning. Bolagen anses inte ha haft egen verklig affärsverksamhet och deras arbetsgivarställning ansågs inte heller som verklig. A ansågs ha utövat den aktuella affärsverksamheten och fått vinningen av den. Pensionsskyddscentralens avgörande att på A:s vägnar för arbetstagarna teckna en försäkring i enlighet med lagen om pension för arbetstagare ansågs vara korrekt. A:s besvär förkastades.