Försäkringsdomstolen - specialdomstolen för frågor om social trygghet

Enligt 201 § 2 momentet 4 punkten i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar ersätts inte på grundval av frivillig fritidsförsäkring trafikskada som avses i trafikförsäkringslagen. Bestämmelsen ska tolkas enligt sin ordalydelse så att inga i trafikförsäkringslagen avsedda trafikskador är ersättningsgilla med stöd av bestämmelsen, oberoende av om det för trafikskadan har betalats ersättning med stöd av trafikförsäkringslagen eller inte.

Vid vård av artros kunde inte hyaluronat eller motsvarande hyaluronpreparat anses som i lagen om olycksfallsförsäkring avsedd nödvändig sjukvård, eftersom det inte ansågs att det fanns tillräckligt tillförlitliga medicinska bevis för preparatens effekt.

I ärendet avgjordes fråga om försäkringsdomstolens behörighet i ärende som gäller lagen om rehabilitering som ersätts enligt trafikförsäkringslagen. Försäkringsdomstolen är inte behörig att pröva vilka skador som den försäkrade har fått av trafikskadan och vilken grad skadorna har som ansetts vara orsakade av trafikskadan.

Då ett fritidsolycksfall inträffade 11.4.2016 var A medlem i X Ab:s styrelse och ägde från och med 21.5.2015 tillsammans med sina familjemedlemmar över 50 procent av bolagets aktier. Då olycksfallet inträffade var A således inte längre en arbetstagare som avses i 8 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar och inte heller en person som enligt 9 § i lagen jämställs med en arbetstagare, vilket är en förutsättning för att omfattas av den obligatoriska försäkringen för arbetstagare. Eftersom A inte uppfyllde de villkor som i lagen om olyckfall i arbetet och om yrkessjukdomar ställs på att omfattas av den obligatoriska försäkringen för arbetstagare, kunde han inte heller omfattas av den till den obligatoriska försäkringen accessoriska frivilliga fritidsförsäkringen för arbetstagare som avses i 199 § i lagen om olycksfall i arbetet.

A hade beviljats ersättning för nedsättning av sin hörsel som yrkessjukdom och dess invaliditetsgrad hade fastställts till 10 %. Försäkringsdomstolen ansåg på basis av det expertutlåtande som domstolen införskaffat att det var i enlighet med god vårdpraxis att utgångsmässigt använda två hörapparater för att säkerställa den binaurala hörseln. Således skulle avgörandet av huruvida två hörapparter skulle ersättas inte baseras enbart på den invaliditetsgrad eller det bestående allmänna men som orsakades av yrkessjukdomen, utan också på det konstaterade behovet av hörapparater. Eftersom det hos A hade uppkommit ett behov av två hörapparater och dessa måste anses behövliga bland annat för att förbättra A:s hörförståelse och riktningshörsel, ansåg försäkringsdomstolen att A hade rätt till ersättning på basis av olycksfallsförsäkringen även för den andra hörapparaten som ett behövligt hjälpmedel.