Försäkringsdomstolen - specialdomstolen för frågor om social trygghet

A hade tagit emot arbete utanför sin pendlingsregion. A:s arbetsavtal hade sagts upp inom tre månader från det att anställningsförhållandet inleddes, det vill säga i en situation då A skulle ha haft en i lagen om utkomstskydd för arbetslösa 2a kapitlet 3 § 1 punkten avsedd giltig orsak att lämna sitt arbete utan någon särskild orsak. Försäkringsdomstolen fann att trots att ordalydelsen i nämnda bestämmelse i lagen om utkomstskydd för arbetslösa endast gäller lämnande av arbete, kan den därav framgående principen också tillämpas då arbetsgivaren har sagt upp arbetsavtalet under sådana omständigheter som beskrivs i bestämmelsen. På denna grund skulle A:s anställningsförhållandes upphörande anses ha berott på en i lagen om utkomstskydd för arbetslösa avsedd giltig orsak och därför borde A inte påläggas tidsfrist utan ersättningar.

I ärendet avgjordes en fråga om den försäkringsskyldiga parten i enlighet med lagen om pension för arbetstagare. A ansåg att X Ab och Y Ab varit i arbetsgivarställning, men de ansågs som faktureringsbolag och situationen som en så kallad namnhyrning. Bolagen anses inte ha haft egen verklig affärsverksamhet och deras arbetsgivarställning ansågs inte heller som verklig. A ansågs ha utövat den aktuella affärsverksamheten och fått vinningen av den. Pensionsskyddscentralens avgörande att på A:s vägnar för arbetstagarna teckna en försäkring i enlighet med lagen om pension för arbetstagare ansågs vara korrekt. A:s besvär förkastades.

Enligt 33 § i lagen om olycksfall i arbete och om yrkessjukdomar betalas ersättning för i nämnda lagrum stadgad ömhet orsakad av arbetsrörelse tills ömheten har försvunnit, dock i högst sex veckor räknat från tidpunkten när ömheten uppstod. Ifrågavarande bestämmelse ska gällande maximiersättningstiden tolkas enligt dess ordalydelse så att den sex veckor långa maximiersättningstiden börjar räknat från tidpunkten när ömheten uppstod, vilket innebär att dagen då ömheten uppstod räknas in i den sex veckor långa maximitiden.

Försäkringsdomstolen ansåg att Pensionsskyddscentralen med stöd av 10 § i lagen om pension för arbetstagare kan avgöra att A Ab, som är ansvarig för att ordna arbetspensionsskydd för arbetstagare, har varit arbetsgivare för arbetstagare som överförts från A Ab till B Ab under tiden 1.6.2010-17.11.2011. I sitt avgörande beaktade Pensionsskyddscentralen de principer om kringgående och missbruk av skyldigheten att ordna pensionsskydd som anges i 189 § i lagen om pension för arbetstagare.