Försäkringsdomstolen - specialdomstolen för frågor om social trygghet

A hade beviljats ersättning för nedsättning av sin hörsel som yrkessjukdom och dess invaliditetsgrad hade fastställts till 10 %. Försäkringsdomstolen ansåg på basis av det expertutlåtande som domstolen införskaffat att det var i enlighet med god vårdpraxis att utgångsmässigt använda två hörapparater för att säkerställa den binaurala hörseln. Således skulle avgörandet av huruvida två hörapparter skulle ersättas inte baseras enbart på den invaliditetsgrad eller det bestående allmänna men som orsakades av yrkessjukdomen, utan också på det konstaterade behovet av hörapparater. Eftersom det hos A hade uppkommit ett behov av två hörapparater och dessa måste anses behövliga bland annat för att förbättra A:s hörförståelse och riktningshörsel, ansåg försäkringsdomstolen att A hade rätt till ersättning på basis av olycksfallsförsäkringen även för den andra hörapparaten som ett behövligt hjälpmedel.

Enligt rättspraxis gällande lagen om olyckfallsförsäkring har följdskador till skador som förorsakats av ett arbetsolycksfall kunnat ersättas. Följdskador kan ersättas även med stöd av lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar som trädde i kraft 1.1.2016.

A halkade och skadade sin vrist då A var på väg till arbetet från sin pojkvän. Vid tidpunkten för olyckan var A skriven i en bostad som fanns på samma ort som arbetsplatsen. Försäkringsdomstolen fann att den på en annan ort belägna pojkvännens bostad inte kunde hållas som A:s fasta bostad, tillfälliga bostad eller inkvartering eller som en fritidsbostad på så sätt som det avsetts i regeringens proposition. Olyckan hade således inte inträffat på en i 23 § 1 punkten i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar avsedd sedvanlig resa mellan bostaden och arbetsplatsen, som beror på arbete och därför var det inte fråga om en ersättningsbart olycksfall i arbetet.

A hade avtjänat ett straff i fängelset, och i sitt arbete där råkat ut för ett olycksfall under en rökpaus. I ärendet aktualiserades frågan om huruvida A ansågs ha råkat ut för olycksfallet i sådant arbete som utfördes under myndighetens ledning och övervakning. Försäkringsdomstolen ansåg att det olycksfall som A råkat ut för under rökpausen inte hade inträffat i sådant arbete som utfördes under myndighetens ledning och övervakning. Det var således inte fråga om ett sådant olycksfall som avses i 1 § lagen om skadestånd för olycksfall åt personer, som intagits i särskilda straff-, underhålls- och vårdanstalter.

Besvärsnämnden för olycksfallsärenden hade undanröjt försäkringsanstaltens överklagade beslut på grund av bristfällig utredning och återförvisat ärendet till försäkringsanstalten för förnyad behandling. Enligt besvärsnämndens beslut skulle försäkringsanstalten på sin bekostnad skicka A på tilläggsundersökningar om A gav sitt samtycke därtill, samt efter att ha fått hudläkarens statusbeskrivning av det eksem som ersatts som yrkessjukdom och behovet av vård för eksemet, ge ett nytt överklagbart beslut om ersättningsstatus för de produkter för vilka A hade krävt ersättning. Försäkringsanstalten hade krävt att beslutet av besvärsnämnden för olycksfallsärenden skulle upphävas. Försäkringsdomstolen lämnade försäkringsanstaltens besvär utan prövning och undanröjde besvärsundervisningen från beslutet av besvärsnämnden för olycksfallsärenden. Besvärsnämndens beslut innehöll inte ett sådant i förvaltningsprocesslagen avsett avgörande i sak över vilket besvär kan anföras.