VakO 1324:2023

Försäkringsdomstolen ansåg att en arbetssökande som hade fått dagpenning under den maximitid som avses i sjukförsäkringslagen och som den som hade skött arbetssökanden fortfarande hade ansett vara arbetsoförmögen hade rätt till arbetslöshetsförmån med stöd av specialbestämmelsen i 3 kap. 3 § 3 mom. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa endast till dess att ett ställningstagande om arbetssökandens arbetsförmåga hade blivit bindande för utbetalaren av arbetslöshetsförmånen. Således ansågs att denna rätt till arbetslöshetsförmån enligt denna bestämmelse existerar endast till dess att något sådant beslut om arbetsoförmåga hade meddelats där den arbetssökandes arbetsoförmåga hade bedömts utifrån de relevanta bestämmelserna i ärendet. Efter ett sådant beslut om arbetsförmåga skulle den arbetssökande för att vara berättigad till arbetslöshetsförmån uppfylla de allmänna villkoren för att få arbetslöshetsförmån, enligt vilka arbetssökanden ska vara arbetslös och ha arbetsförmåga att ta emot arbete. Försäkringsdomstolen godkände avgörandet där förutsättningarna för tillämpning av 3 kap. 3 § 3 mom. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa ansågs ha upphört vid den tidpunkt från vilken arbetsförmågan hade bedömts i beslutet om sjukdagpenning.

Finlex-referat på finska