VakO 3196:2022 (L)

A, som arbetade inom hemvården, hade gått till fots från sin bil till en kund i ett höghus. Vid porten till höghuset i fråga hade A hjälpt en åldring som ramlat och som var på väg till samma höghus att stiga upp. När A hade lett åldringen med en annan person till den nedre dörren till höghuset, hade åldringen plötsligt segnat ihop, varvid A:s knä hade skadats. Försäkringsdomstolen ansåg att det vid A:s promenad från bilen till bostaden i höghuset har varit fråga om resande som följer av arbetsuppgiften och att olycksfall som inträffar i samband med sådana resor betraktas som olycksfall i arbetet som ska ersättas. Försäkringsdomstolen ansåg att hjälp till en utomstående person under resan dock inte var sådan verksamhet som normalt hänför sig till resandet och som ska ersättas, utan det har varit fråga om verksamhet som är exceptionell i förhållande till resandet. Eftersom skadefallet inte hade inträffat i samband med resande som följer av arbetsuppgiften, kunde skadefallet inte ersättas som ett sådant olycksfall i arbetet som avses i 21 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Skadefallet hade inte heller inträffat under andra omständigheter som berättigar till ersättning enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, och A hade därför inte rätt till ersättning enligt lagen i fråga.

Omröstningsavgörande (4–1).

Uppgift om laga kraft: i Högsta domstolen.